Till minne av Felix "Skuttegubben" Jansson.

... vaknade klockan 05:30 och hoppade rätt in i verkligheten. Felix finns inte mer! :(
Tårarna dom bara rinner. Skuuuuuuuuuutteee!!!! Kan inte titta på hans plats i soffan utan att tjuta rätt ut.

Sorg har en speciell känsla.
Det är när man känner sorg som man verkligen känner att kroppen bara är ett skal, att själen på insidan är själva jag:et. Man brukar beskriva det med ett stort hål inombords och så är det. Det känns ihåligt, huvet dunkar i takt med hjärtslagen och man är blek som en fiskmås i ansiktet hur mycket man än pudrar. Det är själen som inte strålar inifrån som den gör vid till exempel stor glädje. Då är man rosig om kinderna och ögonen glimmar oavsett tid på dygnet. 

Felix var en viktig individ för mig. Han har slickat mina tårar många många många många gånger och det finns ingen i hela världen som vet så mycket om mig som Felix.
Min mamma och jag köpte honom en dag i Maj. Vi åkte iväg när pappa jobbade för han var emot det hela.
Felix var en dvärgkanin på åtta veckor och helsvart, den enda som fanns kvar i den kullen.
Världens finaste tyckte vi! :) Kostade 100 kronor.
Aldrig har vi väl fått så mycket för så lite!
Första dagen vi ägde honom blev förödande då han snurrade in sig i rabarberbusken med sitt koppel och bröt höger bakben. Hos veterinären tyckte dom att vi skulle komma billigare undan med att avlida Felix och köpa en ny. Fanns inte i våran värld, han är en individ med känslor och humör (tro mig) som alla andra.
Så Felix fick ett rött gips som han skulle ha i 4 veckor.
Att sen hoppa på två framtassar och ett bakben, det fixade han enkelt våran riddare.

Detta är lite mer än 12 år sen och nu sitter jag här, tänker tillbaka på åren som stolt Matte.
Felix var supertam och hade det inte varit för alla andra vilda djur som går fritt här runt omkring, hade jag inte behövt ha honom kopplad. Men då hade han av rädsla sprungit all världens väg om ett djur närmat sig.
Men han hade ett koppel som är ca 20 meter långt och som inte sitter fast, så han rörde sig över hela gården ändå.
När han flyttade med oss hit till huset fick han en äkta bästa vän, Hjalmar! Dom två har många gånger haft mys i soffan när jag kommit hem.

På kvällarna har han legat på sin handduk inne hos oss i soffan, Hjalmar gav honom bästa platsen i hela soffan, när han inte har legat i famnen på oss och blivit det han ääääääälskar mest: klappad! Tillbaks har vi fått ordentligt med pussar, han pussades så fort han kände hud i närheten. Trodde först att det berodde på saltbrist men icke, han visade sina känslor för oss.

Igår när han skulle till kaninhimlen var det jag och mamma som var med honom. Vi två som för tolv år sen hämtade hem honom. Han fick en överdos av sömnmedel och skulle med den bli tröttare och tröttare tills hjärtat bara stannade. Felix låg i min famn och slickade på min arm ända tills han somnade.  Mamma och jag klappade honom hela hela tiden, ända tills han var i himlen och lite till...

Tar man på sig att ha djur ska man ta hand om djuret! Mycket kärlek och bra omvårdnad livet ut!!
Spelar ingen roll om det är en hund, kanin, hamster eller vad som helst.
 Kärlek och omvårdnad är det enda djuret kräver och du får obegränsat med kärlek tillbaka!

Vi älskar våran kanin innerligt.
Att han levt i 12 år var ett bevis från honom till oss att han haft ett bra liv.


Här flyttar Felix från Blåmesvägen till Ringvägen..



Kommentarer
Postat av: Elisabeth

Åååh lilla gumman, du skriver helt underbart!

Tårarna kom nu när jag läste detta. Jag vill inte ens tänka på den dagen som det är dags.. fy fan så grymt! Tänker på er/dig och du vet var jag finns.

massa kramar till er....

2010-08-28 @ 17:57:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0