EPK

Jag tänker så mycket nu, som alltid på hösten.
Eller vadå?! Jag är en tänkare året om, men just på hösten dras jag in i nån enorm tankeorkan.
Jag är så trött på mig själv, allt grubbel, släpp det Emma J!

Okej, skriva av mig var det ja...

En vän (för mig) slet ut hjärtat ur kroppen, stampade och spottade på det, stoppade tillbaka det blödande...
Som om allting varit ett stort jippo, ett stort jävla skämt.
Det där hålet, det kommer föralltid att finnas i mig, omöjligt att fylla.
Jag har gått vidare och jag vet att jag borde sluta älta, men jag kommer aldrig att glömma.
Smärtan av ett brustet vänskapshjärta är värre än förödmjukelse och skam.
Jag vet.

Den här låten tillägnar jag det som en gång var:

På en skolavslutning på Utmelandsskolan för ca 15 år sen, sjöng Julia och jag en låt tillsammans.
Vi övade i veckor och när själva uppträdandet kom, var vi så nöjda och stolta över oss själva. 
Inför hela skolan, alla föräldrar och publik, därute på skolgården, stog vi hand i hand och sjöng i varsin mikrofon.
Vi valde just den låten för att det var så/är fortfarande, vi ser på varann.
VI VA SÅ STOLTA!

Här är den:
 


Nu har jag delat med mig av mina djupaste tankar...

Trevlig kväll!!