EPK

Hejsan.

Emmas själ is typing! :D

Sitter här i soffan och darrar, frusen som alltid!
Men nu har jag satt på GAGAS senaste och rockar så nu står det inte på förrän jag är varm!
Det är två låtar just nu som jag lyssnar på om och om och om och om och om igen!!

LADY GAGA - BORN THIS WAY

SEPTEMBER - KÄRLEKENS TUNGA

Vilka bitar!! Ooo!!

Det som jag skulle skriva om igår, som jag aldrig hann mä, var om min helg som var lite annat än det vanliga.
En gammal vän till mig var hit på Lördags eftermiddagen. 
Vad som hänt och vad som är orsaken till våran avslutade vänskap är inte relevant.

Den här processen började nog December 2009 på Mora Parken, Lasse Stefanz.
Första gången vi yppade ett ord till varandra efter slutet av vår vänskap. 
Sen varken sågs eller hördes vi förrän nästa Lasse Stefanz var på Mora Parken December 2010.

Vad folk tycker om detta nu, det rör mig inte i ryggen, jag har inte tid eller ork att ens tänka bakåt på skiten.
Vem fan har en gloria över huvet? Vem har aldrig tabbat? Aldrig sårat?
Jag har då fan inte varit nån ängel och nån gloria lär jag aldrig få!
Sanna mina ord!

Att ha kommit såhär långt som vi har gjort nu (fem år senare) känns så jävla gött i kroppen.
  Förut var det som så att varenda gång jag såg personen, på stan, på fiket eller vart som helst, en liten glimt i en bil... så slog mitt hjärta dubbelvolter, händerna började dansa darradansen och ögonen tårades.
Det är helt sant, flera år efteråt reagerade kroppen i ren panik bara av att se personen jag älskade djupt att ha som vän.

Jag tänkte efter första mötet på parken att: Fine, vi blir aldrig vänner igen men vi fick prata ut och tömma systemen på lite ångestladdade känslor.

Det kändes riktigt bra.

Och så sågs vi i år igen...

Efter denna gång började vi sms:a lite smått... och kom till sist fram till att vi borde träffas och känna efter...
Efter jul då ses vi, bestämdes det... efter jul kom och Januari gick.
Men nu i Februari har vi styrt upp det hela och i Lördags eftermiddag var the D day.
Fem år senare sitter vi mitt emot varandra vid mitt köksbord.
Hon har två helt underbara barn förövrigt...
Känner inte för att vika ut hela våran första träff i exakta ord men det var väl lite trevandes först... lite jaha mhm okej sss ööö hmm... innan spärren lagt sig.
Jag vet ju inte vad hon tyckte men för mig var det en sån lättnad så att hela Söndagen gick åt att tänka på hur skönt det var, hur bra det kändes i kroppen. Som att man äntligen släppt ut nånting som har legat långt inne och gnagt på en ibland genom åren som gått.
Inte så att jag gått runt och mått dåligt eller varit arg.
Nej nej nej, jag har snarare haft stunder då jag varit ledsen att det inte finns något "vi" längre, att vänskapen pep iväg...

Och så sitter vi mittemot varann fem år senare och jag gillar den här människan precis lika mycket som förr, på våran tid. 
Gud jag kan inte förstå att den här dagen faktiskt kom.
Vi hatar inte varann längre, vi har nog aldrig hatat varann.
Vi har hatat situationen.

Den här personen är en mycket fin människa, genomsnäll och hon har en fantastisk humor!

En lättad själ.
Det är jag nu!

♥♥